Gå till innehåll

Rashistoria

Lapsk vallhund är en renvallande spets som har funnits på Nordkalotten sedan lång tid tillbaka och sprungen ur samernas lantrasbestånd av renhundar. Samerna har under flera århundraden använt hundar liknande Lapsk vallhund som renvallare.  Ett mer påtagligt intresse för den ursprungliga renvallaren vaknade ändå inte förrän först på 1930-talet, men tyvärr satte andra världskriget ett tillfälligt
stopp i utvecklingen. Inom den Finska Kennelklubben (FKK) hade man inte glömt bort att det fanns en
inhemsk ras kvar som väntade på erkännande. Kennelklubben tillsatte därför redan på 1950-talet en renhundskommitté som hade till uppgift att gå igenom Finska Lapplands renhundar. Syftet var att man skulle definiera den ursprungliga och bästa renvallartypen, utforma en rasstandard till den och på så sätt få den kynologiskt bevarad. Man skulle även få en ny brukshundras ur vilken man kunde vänta sig
fortsatta bra renvallare. De unika renvallningsegenskaperna skulle på så sätt bevaras för framtiden.
Under 1950- och 1960-talet anordnade renhundskommittén tillsammans med Paliskuntain Yhdistys (Renskötarnas förbund) möten, utställningar och informationsträffar med de renskötande samerna. Efter 15 års arbete hade de slutligen gått igenom nära 80 % av Finska Lapplands renhundar. Kommittén var även på besök i Sverige och Norge för att få en klarare bild av renvallarhunden. Intresset kom helt
naturligt att riktas mot den typ av hundar som var mest allmänt och ursprungligen förekommande, önskvärda och använda av renskötarna.

I december 1966 fastslog FKK slutligen de renskötande samernas uppfattning av den bästa renvallartypen/-hunden. FCI godkände rasen 1967. De första uppfödarna var olika renskötare samt Paliskuntain Yhdistys som hade en egen "renhundsstation". Rasen blev då räddad åt eftervärlden
under namnet Lapinporokoira – Lapsk vallhund. Rasen blev alltså standardiserad av Finlands renskötare och gör nu "comeback" hos renskötare i Sverige och Norge. Detta är främst de svenska uppfödarnas förtjänst, de vill gärna se att hundarna används såväl i renvallningen som till andra bruksändamål.
Renskötseln ställer extrema krav, som ingen annan känd ras klarar lika bra som Lapsk vallhund. Rasen är nu bättre känd hos de norska och svenska renskötarna, även om rasen i vissa kretsar talas om som "finsk renvallarhund". Gamla samer som ser hundarna brukar dock ofta säga att "de ser ut som de gjorde förr i tiden, då fanns de överallt".

I Finland är rasen väl känd hos renskötarna och rasen avlas i hela landet. Man har fortfarande årliga inregistreringar av korthårigare renvallarhundar till rasen, det vill säga ”öppen stambok”. Kort efter att Finska Kennelklubben 1966 fastslagit standardbeskrivningen stod det helt klart att rasen var ämnad som brukshundsras: "Såsom Lapsk vallhund godkänns endast de hundar, vilka till sin härstamning kan hänföras till renvallarreviret, kända brukshundar eller om hunden erhållit arbetsintyg avseende renvallning och påtagligt härstammar från nämnda brukshundsstam", samt vidare "dessutom har fullmäktige beslutat att en Lapsk vallhund efter den 1.1.1972 kan tävla i segrarklass endast om den
har ett arbetsintyg över renvallning eller pris på sällskapshundarnas lydnadsprov". Dessa krav visade sig efterhand vara ogenomförbara, eftersom rasen till antalet var alltför liten. Det visar i alla fall vad man ansåg om rasens potential. Renskötarna ansåg ofta valpregistrering som en onödig utgift och hundägarna i mellersta och södra Finland var få och hundarna hölls mest som gårdshundar.

Text tagen ur RAS